Det finns något mer än det bakom dessa slutna väggar
Ibland önskar jag att jag vore någon annan, någon annanstans. Ta det inte fel, jag älskar personerna i min omgivning. Bara det att jag inte alltid trivs med allt det här, vad exakt kan jag inte sätta fingret på. Jag borde inte må bra, det finns så många människor här ute i världen som har det så mycket sämre än mig. Jag borde skämmas som inte mår bra!
Efter gymnasiet ska jag ut i världen, för jag känner mig fast här. Kvävd. Jag vill uppleva andra länder och kulturer, se andra människor. Jag vill få perspektiv på livet.
allt som flyger upp måste landa till slut.
Den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet
och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvet'
och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna,
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna
http://nothingmorethanthoughts.blogg.se läsvärt, om inte mer än så
Visst finns det dagar
Ibland finns de där dagarna när man inte hinner tänka, de dagarna är bra. Igår var en sån dag. Jag skrattade, jag pratade, jag umgicks med underbara saknade vänner, jag mådde bra. Sånna dagar behöver jag fler av. Gårdagen kan jag leva på ett tag.
Det är den här versionen av mig jag älskar. Jag önskar att jag alltid kunde vara så. Men så är inte livet. Det vet jag alltför väl.
Någon - Someone - Noen - Qualcuno
Jag behöver någon som sitter bredvid mig på sängkanten
Jag behöver någon som kramar och håller om mig
Jag behöver någon som säger att allt kommer bli bra
Jag behöver någon som sitter på sängkanten, håller om mig och säger att allt, förr eller senare, kommer bli bra.
Ibland är drömma det enda man kan göra
Sitter i sängen och drömmer mig bort, till andra platser, andra omständigheter. Drömmer att jag vore någon annan någon annanstans. Men jag är fast här, i mig själv. Mina ord är negativa nu, men de bara blir så, det är så nu. Jag vågade må bra, nu är jag tillbaka. Fallet kändes som en knytnävsslag i magen. Jag visste att det skulle bli såhär. Hur kunde jag vara så dum? Nu sitter jag bara här, med torkade tårar på kinderna och drömmer mig bort. Det gör så ont, och det visste jag redan innan.
Du sa att livet var något enkelt, du hade fel.
Tiden går utanför fönstret. Jag hänger inte med. Tåget har redan lämnat stan och jag står fortfarande kvar, ensam, på perrongen. Ensam med mina tankar. Jag har nog aldrig varit så vilsen förut. Vet inte vad jag ska göra. Jag har panik. Lägger mig under täcket och hoppas att jag aldrig vaknar igen. Det kanske låter hemskt, men jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer.
Samma plats, men påväg åt motsatt håll, en vecka och två dagar senare. Slut på sportlovet för den här gången. Känns som om det var mindre än ett år sen sist. Tiden bara tickar. Det är nog min största rädsla. Jag måste sluta vara rädd. Det är så mycket jag måste komma ihåg att göra. Jag får inte glömma bort att leva.
Jag är förvirrad, måste vara den mest förvirrade personen i världen. Världen är ett ganska bra påhitt. Den är vrickad, idiotisk, hemsk, men ändå ganska bra. Jag förstår mig inte på regimen i Nordkorea eller kriget i Afghanistan, vi människor är så jävla korkade, korkade, egoistiska och giriga. Allt handlar bara om olika åsikter. Det är stört. Det är solnedgång här, det är fint. Politik är kanske inget jag borde bry mig om, men det är bara tankar egentligen, tankar och åsikter som vilka andra som helst. Och tankar har jag så att det finns och blir över.
somebody that I used to know
Jag har en känsla av att idag blir en bra dag
Den stadiga gråa himlen kanske är redo för en förändring, den kanske är redo för att bli lite mer blå
Jag älskar den där känslan när man är så glad att man skulle kunna börja hoppa runt och dansa, när man är helt upp över öronen fylld av glädje. När man inte önskar att man vore någon annanstans än just där man är.
När jag är nere, när jag inte mår så bra som jag skulle önska kollar jag på bilder där det finns en glad mig.
Då blir jag alldeles varm inombords. För någon gång, om en månad eller ett år eller kanske mer, finns bara den versionen av mig.
Jag har ett mål.
Jag måste bara ta mig dit.
Jag måste bara klara av vägen fram.
Måste bara våga.
Tomhet.
Jag är nog inte det du drömmer om, men jag är det du ser
Hur är det? Samma sak som; hur mår du? En enkel fråga, för att få igång en konversation, så tom, så anspråkslös. En fråga det är tänkt att man ska svara på med: jodå det rullar på, med mig är det bara fint eller har aldrig varit bättre. Det för att sen fortsätta med att fråga hur det är med motparten för att sen få igång en konversation. Det är inte meningen att man ska svara saker som jag mår inte speciellt bra, har aldrig haft det sämre eller det känns som om livet stakar sig fram. Det är deprimerande svar, sånt klarar man inte av att höra. Det är sånt vi människor blundar för. Vi är livrädda för allt dåligt här i världen, vi vill bara veta av det som är bra, klarar inte av allt som faktiskt inte är sådär bra som den idyll vi eftersträvar. Nånstans inom oss vet vi att allt inte bara har bra sidor, att allting inte bara kan vara sådär positivt som vi skulle önska. Vi vet det, men vi vill inte bli påminda om det. Nu drar jag alla över en kam, och visst finns en felmarginal och visst finns det undantag, men jag skriver såhär ändå för det här är ingenting mer än bara mina ord, mina tomma ord, mina tankar. I de där lägen när jag frågar någon hur det är, hur personen mår brukar jag fundera över om folk verkligen mår sådär bra som de säger, eller om det bara inte orkar erkänna, vågar erkänna. Varken för mig, eller för sig själva. Jag vet inte hur folk egentligen mår och kommer nog aldrig få svar på det heller. Jag vet däremot att jag ofta inte mår så där bra som jag säger, som folk verkar tro och så bra som jag faktiskt borde må, som andra människor anser att jag borde må.
Säger jag hur det egentligen är får man blickar, förvirrande tankar, ja allt möjligt. För hur kan jag INTE må bra? Jag har människor i min omgivning som älskar mig och bryr sig om mig, som jag älskar och älskar att umgås med. Jag går i skolan, umgås med kompisar, tränar, allt precis som vilken annan femtonårig tjej som helst. Hur fan kan jag inte må bra?! Det är nog vad jag själv försöker förstå.
Tro dock inte att jag aldrig mår bra, för det gör jag, de finns de stunder jag mår så sjukt jävla bra. Som när jag umgås med underbara fina vänner, pratar, om bra saker, skrattar tills luften tar slut, gör galna grejer, har kul. Eller när jag får somna bredvid min underbara pojkvän, i hans famn, med huvudet på hans bröst så jag hör hur hjärtat slår. När jag kan somna i vetskapen om att han är kvar där när jag vaknar. När jag får träna, när det går bra när jag tränar och det känns som om jag flyger fram, trots att det inte går speciellt fort. När jag är på orienteringstävlingar, springer bra, får vara en del av gemenskapen med orienteringen, är omringad av alla de människor som jag tycker om allra mest på denna jord. När jag känner mig behövd för att världen ska fungera, när jag känner mig som en del av pusslet, världspusslet, när jag känner mig älskad. Då mår jag bra. Ibland handlar det om minuter, det kan vara timmar, dagar eller månader. Men så småningom faller jag tillbaka, tillbaka till det dåliga. Ju bättre jag har mått, ju längre tid det bra har varit, desto hårdare, desto jobbigare blir fallet tillbaka. Det är något jag vet, något som har etsat sig fast i min hjärna, jag vet att jag alltid, förr eller senare kommer falla tillbaka, och jag vet hur ont det gör. Så när jag väl mår bra finns alltid de där tankarna i bakhuvudet, att det bra inte varar allt för länge. Jag vet det så väl. Och när jag tänker det när jag faktiskt mår bra, ja då mår jag ju faktiskt inte speciellt bra. Det är någon sorts ond cirkel som jag har fastnat i, vet inte hur jag ska komma loss, jag vågar aldrig fullt ut må helt bra, även fast jag vet att det skulle vara bra, att det skulle vara underbart. För jag vet att om jag gör det, då gör det så ont att falla. Många väljer solsken med risk för regn hellre än stadigt grå himmel, just nu väljer jag den gråa himlen, den ger en trygghet, jag behöver aldrig konfrontera regnet, för det gör så ont, det är jag inte tillräckligt stark för att klara av. Inte idag, inte imorgon, kanske om en månad, kanske om ett år, jag vet inte. Men just nu är jag och den gråa himlen ganska bra kompisar, det är lättast så. Jag vet att livet inte ska vara lätt, men jag klarar inte av att må sämre än såhär, och jag vet att det är vad regnet innebär.
Jag vill må bra, som alla andra, tänka lite mindre, som alla andra, men det går inte, eller så vet jag helt enkelt bara inte hur, kanske är det bara just nu
-
Solen skiner utanför fönstret, det är en fin dag idag, det är det nog
Det är vad jag tänker, det är nog vad de flesta skulle tänka här, idag. Där kanske de flesta stannar, men jag analyserar mer, tänker mer, egentligen tänker jag nog så mycket mer än alla andra, eller kanske inte alla andra, men mer än en stor del av jordens befolkning på dryga 6 miljarder. En del kanske det tror att det är något positivt att tänka såhär mycket, jag skulle påstå motsatsen. Tankarna kan döda mig inifrån, för att det faktum att jag sedan tänker alldeles för mycket bidrar till en krypande ångest som gör att jag bara vill dra täcket över mig, kanske sova en stund, och sen aldrig mer behöva gå upp. Att tankar kan orsaka så mycket kanske du tänker du, fast det är ju egentligen inte VAD jag tänker utan snarare ATT jag tänker. Det jag skriver är mina tankar, och nu består mina tankar av att jag vet att jag tänker för mycket på att jag tänker alldeles för mycket. Nu har jag tappat mig själv bland alla tankar, vet knappt själv vad jag menar, och det är så det brukar bli. Det är då ångesten kommer krypande. Jag tänker så mycket, men vad är det egentligen jag tänker på?
Jag hör barnen som leker i snön här utanför, tänk om man ändå kunde få vara så fri, fri från tankarna, ångesten. Tänk om man kunde få ha det så, om än bara för en dag
