Tomhet.
Jag är nog inte det du drömmer om, men jag är det du ser
Hur är det? Samma sak som; hur mår du? En enkel fråga, för att få igång en konversation, så tom, så anspråkslös. En fråga det är tänkt att man ska svara på med: jodå det rullar på, med mig är det bara fint eller har aldrig varit bättre. Det för att sen fortsätta med att fråga hur det är med motparten för att sen få igång en konversation. Det är inte meningen att man ska svara saker som jag mår inte speciellt bra, har aldrig haft det sämre eller det känns som om livet stakar sig fram. Det är deprimerande svar, sånt klarar man inte av att höra. Det är sånt vi människor blundar för. Vi är livrädda för allt dåligt här i världen, vi vill bara veta av det som är bra, klarar inte av allt som faktiskt inte är sådär bra som den idyll vi eftersträvar. Nånstans inom oss vet vi att allt inte bara har bra sidor, att allting inte bara kan vara sådär positivt som vi skulle önska. Vi vet det, men vi vill inte bli påminda om det. Nu drar jag alla över en kam, och visst finns en felmarginal och visst finns det undantag, men jag skriver såhär ändå för det här är ingenting mer än bara mina ord, mina tomma ord, mina tankar. I de där lägen när jag frågar någon hur det är, hur personen mår brukar jag fundera över om folk verkligen mår sådär bra som de säger, eller om det bara inte orkar erkänna, vågar erkänna. Varken för mig, eller för sig själva. Jag vet inte hur folk egentligen mår och kommer nog aldrig få svar på det heller. Jag vet däremot att jag ofta inte mår så där bra som jag säger, som folk verkar tro och så bra som jag faktiskt borde må, som andra människor anser att jag borde må.
Säger jag hur det egentligen är får man blickar, förvirrande tankar, ja allt möjligt. För hur kan jag INTE må bra? Jag har människor i min omgivning som älskar mig och bryr sig om mig, som jag älskar och älskar att umgås med. Jag går i skolan, umgås med kompisar, tränar, allt precis som vilken annan femtonårig tjej som helst. Hur fan kan jag inte må bra?! Det är nog vad jag själv försöker förstå.
Tro dock inte att jag aldrig mår bra, för det gör jag, de finns de stunder jag mår så sjukt jävla bra. Som när jag umgås med underbara fina vänner, pratar, om bra saker, skrattar tills luften tar slut, gör galna grejer, har kul. Eller när jag får somna bredvid min underbara pojkvän, i hans famn, med huvudet på hans bröst så jag hör hur hjärtat slår. När jag kan somna i vetskapen om att han är kvar där när jag vaknar. När jag får träna, när det går bra när jag tränar och det känns som om jag flyger fram, trots att det inte går speciellt fort. När jag är på orienteringstävlingar, springer bra, får vara en del av gemenskapen med orienteringen, är omringad av alla de människor som jag tycker om allra mest på denna jord. När jag känner mig behövd för att världen ska fungera, när jag känner mig som en del av pusslet, världspusslet, när jag känner mig älskad. Då mår jag bra. Ibland handlar det om minuter, det kan vara timmar, dagar eller månader. Men så småningom faller jag tillbaka, tillbaka till det dåliga. Ju bättre jag har mått, ju längre tid det bra har varit, desto hårdare, desto jobbigare blir fallet tillbaka. Det är något jag vet, något som har etsat sig fast i min hjärna, jag vet att jag alltid, förr eller senare kommer falla tillbaka, och jag vet hur ont det gör. Så när jag väl mår bra finns alltid de där tankarna i bakhuvudet, att det bra inte varar allt för länge. Jag vet det så väl. Och när jag tänker det när jag faktiskt mår bra, ja då mår jag ju faktiskt inte speciellt bra. Det är någon sorts ond cirkel som jag har fastnat i, vet inte hur jag ska komma loss, jag vågar aldrig fullt ut må helt bra, även fast jag vet att det skulle vara bra, att det skulle vara underbart. För jag vet att om jag gör det, då gör det så ont att falla. Många väljer solsken med risk för regn hellre än stadigt grå himmel, just nu väljer jag den gråa himlen, den ger en trygghet, jag behöver aldrig konfrontera regnet, för det gör så ont, det är jag inte tillräckligt stark för att klara av. Inte idag, inte imorgon, kanske om en månad, kanske om ett år, jag vet inte. Men just nu är jag och den gråa himlen ganska bra kompisar, det är lättast så. Jag vet att livet inte ska vara lätt, men jag klarar inte av att må sämre än såhär, och jag vet att det är vad regnet innebär.
Jag vill må bra, som alla andra, tänka lite mindre, som alla andra, men det går inte, eller så vet jag helt enkelt bara inte hur, kanske är det bara just nu
Kommentarer
Postat av: kajsa
åh elin. du skriver enormt fint och jag instämmer på varenda ord!
Trackback
