Vart jag mig i världen vänder står jag här med tomma händer.
Samma plats, men påväg åt motsatt håll, en vecka och två dagar senare. Slut på sportlovet för den här gången. Känns som om det var mindre än ett år sen sist. Tiden bara tickar. Det är nog min största rädsla. Jag måste sluta vara rädd. Det är så mycket jag måste komma ihåg att göra. Jag får inte glömma bort att leva.
Jag är förvirrad, måste vara den mest förvirrade personen i världen. Världen är ett ganska bra påhitt. Den är vrickad, idiotisk, hemsk, men ändå ganska bra. Jag förstår mig inte på regimen i Nordkorea eller kriget i Afghanistan, vi människor är så jävla korkade, korkade, egoistiska och giriga. Allt handlar bara om olika åsikter. Det är stört. Det är solnedgång här, det är fint. Politik är kanske inget jag borde bry mig om, men det är bara tankar egentligen, tankar och åsikter som vilka andra som helst. Och tankar har jag så att det finns och blir över.
Kommentarer
Trackback
