Den stadiga gråa himlen kanske är redo för en förändring, den kanske är redo för att bli lite mer blå
Jag älskar den där känslan när man är så glad att man skulle kunna börja hoppa runt och dansa, när man är helt upp över öronen fylld av glädje. När man inte önskar att man vore någon annanstans än just där man är.
Måste bara våga.
När jag är nere, när jag inte mår så bra som jag skulle önska kollar jag på bilder där det finns en glad mig.
Då blir jag alldeles varm inombords. För någon gång, om en månad eller ett år eller kanske mer, finns bara den versionen av mig.
Jag har ett mål.
Jag måste bara ta mig dit.
Jag måste bara klara av vägen fram.
Kommentarer
Trackback
